Rubriken är en retorisk fråga som jag ska försöka besvara på ett så begripligt sätt jag bara kan. Som nog de flesta av er vet är industrin först ut i avtalsrörelsen. Skälet till detta är att Sverige är ett litet exportberoende land där industrin är den sektor som exporterar mest. Eftersom den svenska industrin konkurrerar på en internationell marknad behöver man rätt förutsättningar för att vara konkurrenskraftig. Balanserade löneökningar är därför helt avgörande för industrin. arterna inom industrin sätter det som blir ”märket” för övriga avtalsområden på svensk arbetsmarknad, eller med andra ord, nivån för löneökningarna.
Industriavtalet spelar en central roll för lönebildningen på svensk arbetsmarknad. Avtalet tecknas mellan arbetsgivare och fackförbund inom industrin och utgör en grundpelare för lönebildningen i hela landet. Genom att sätta ett ”märke” för löneökningar visar industriavtalet vägen och bidrar till stabilitet på arbetsmarknaden genom förutsägbarhet och planeringshorisont för företagen i deras verksamheter. Det kan naturligtvis finnas viss oro för att industrin inte har riktigt samma konjunkturläge som övriga sektorer. Den oron har jag förståelse för att vissa av er har.
Samtidigt är inte lönenivåerna det enda viktiga vi får genom att industrin går först. Industriavtalet är en viktig pusselbit för att upprätthålla den svenska modellen. Att arbetsmarknadens parter bestämmer utvecklingen på arbetsmarknaden är helt nödvändigt. Det gör att vi som parter stakar ut vägen för arbetsmarknaden, med så lite inblandning som möjligt från våra politiker. Med industriavtalet har vi under lång tid haft en fungerande modell, som inte är perfekt, men som skapar en långsiktig stabilitet på svensk arbetsmarknad och levererar bärande ekonomiska förutsättningar för näringslivet.
Det ger också måleribranschen förutsättningar att vara med och bestämma i viktiga frågor inom ramen för arbetsgivarsamverkan tillsammans med övriga sektorer.
När det kommer till de olika ekonomiska förutsättningarna mellan sektorerna vill jag ändå påpeka att även industrin har flera utmaningar. Vi har en orolig omvärld och delar av industrin har drabbats lika hårt av lågkonjunkturen som bygg- och installationssektorn. Arbetsgivarna inom industrin har därför all anledning att hålla tillbaka de krav vi sett från facken på höga löneökningar. Målet att förhandla fram ett ansvarsfullt ”märke” skiljer sig därför inte från vad vi som sektor hade haft som mål om vi gick först.
Av anledningarna jag beskrivit ovan kan jag säga att svaret på om industrin kan ta ansvar för måleribranschens löneökningar är ja. Modellen har tjänat Sverige väl sedan 1997. Den har varit bra för både företag och arbetstagare i Sverige och bidragit till en positiv ekonomisk utveckling.
Men, som med alla avtal, krävs det underhåll och uppdateringar. Industriavtalet är inte statiskt utan ett levande dokument som måste anpassas efter tidens krav och förutsättningar. Det är denna dynamik som gör att det fortsätter att vara relevant för både arbetsgivare och arbetstagare, samtidigt som det kan bidra till att driva utvecklingen framåt.
Industriavtalet har stått starkt, och vi förutsätter att det kommer att stå starkt även i den kommande avtalsrörelsen 2025. Tillsammans med bygg- och installationssektorn står Måleriföretagen bakom denna väl fungerande modell som lägger grunden för våra kommande avtalsförhandlingar.